Som rubriken lyder, Mitt självförtroende... Ni kanske tror att jag tror att jag är bäst, jag har finast ponnysar, bästa ponny morsan "fast den var ju faktist sann" men skit samma tillbaka till verkligheten. Jag är inte bäst, jag har inte finaste ponnysar även om jag ser det med mina ögon så är det inte det! 

Efter olyckan som hände 12 Maj. Då jag och Cooper gick omkull har jag varit rädd att hoppa höga hinder. Hela min kaxighet inom ridningen rasade! Allt, och jag håller en fortfarande på att jobba upp det. Ibland på tävlingar blir allting svart vet inte vart jag ska hoppa styr undan från hindrarna osv.. Jag får upp bilden i mitt huvud då jag på riktigt trodde att jag skulle dö och det var då jag såg Coopers hovar precis över mitt ansikte! 

Ibland drömmer jag om det, om & om igen.

+ att Cooper har blivit som han blivit oh vägrar på vissa hinder har det gjort mig enu mer osäker. Mamma tycker att jag är en dressyr ryttare men ska jag vara helt ärlig så tycker jag att dressyr är sjukt tråkigt.. Jag älskar att hoppa, högt, på fart men när jag får upp bilden är allt kört. Allt slocknar. Det känns som att jag inte kan se eller höra utan bara sitter där som ett fån..

Jag blir väääldigt besviken på mig själv när räddslan tar över ibland på träningar och di.v tävlingar. Jag kanske inte vissar att jag är rädd osv men det finns en sida av mig som skriker rädd. Jag blir bara rädd på vissa 90cm hinder och uppåt. 

Men ärlig talat så kan jag inte råför det. Jag blir verkligen sjukt besviken på mig när räddslan tar över! Det gör verkligen ont! Jag biarbetar detta konstant och när jag tror att jag släppt det helt kommer det tillbaka på tävling. Det är inte så att hindrerna är höga utan det är mer känslan då jag bokstavligen låg under honom och jag är rädd över att det ska hända igen.

Att åka ambulans ifrån tävlingsbanan var hemskt. Alla bara stog och tittade och undrade om jag var okej. Jag var inte okej.. Snarare tvärtom! Spricka i ögonbrynet, blödning i armen och en släng med hjärnskakning på det :D
För ni kommer väl endå ihåg vad som hände den 12 Maj va? 

För er som inte har en aning om vad jag snackar om så kan jag säga att i maj så gick jag och Cooper omkull in i ett hinder och jag skadades ganska så reält och bliv inlagd på sjukhus.... För att läsa om allt i detalj klicka här

Jag Jobbar på att försöka glömma, jag gör verkligen det!


På denna tävling kändes vi oslagbara! Saknar den känslan, enormt! Vår första regeonala start och vi gick nolla i förstaklassen och vann på vårann LC debut. Grymt stolt var jag över oss!